Blicka framåt

 

Kvinnornas val kallar man mellanårsvalet i USA och det bådar ju gott. Visst, kvinnor kan också spåra ur (haha), men inte så mycket som män. Nu pratar jag om USA – i Sverige har vi kommit längre – där många miljoner män fortfarande hyllar Trump och hans bakåtsträvande politik. Nu senast gäller galenskapen en ”reklamfilm”, där fattiga migranter från Centralamerika likställs med en dömd brottsling, som råkar ha samma ursprung. Filmen anses så rasistisk att också de mest konservativa tv-kanalerna inte sänder den. Detta bekymrar förstås inte presidenten – han visar filmen på sitt twitterkonto istället.

Nej, nu hoppas vi på kvinnorna. Undersökningar visar så här någon dag före valet att de tröttnat på Trump och nu röstar emot. Det lär inte göra någon stor skillnad under de två år som återstår till nästa presidentval, men efter det måste ändå trenden vända. 2020 blir världen en annan!

Före det måste något hända här hemma. Nu är vi inne på nionde veckan efter valet – utan en regering. Vet att det ofta sett ut så i andra länder, men i Sverige är vi ovana. Och ännu ingen som helst öppning i förhandlingarna. Tycker talmannen börjar se väldigt blek och sliten ut, när han för andra gången nu satsar sitt kort på Kristersson som statsminister. Det kommer ju inte att lyckas. Vet inte varför tiden ska ödslas på det här, varför inte ge till exempel Annie Lööf eller Jan Björklund sonderingsuppdrag? Eller utlysa nyval direkt.

Det finns förstås regler som måste följas, men för oss vanliga, dödliga, känns det ledsamt. Maktgalna politiker, som tycks glömt bort varför de jobbar med det de gör – att förbättra Sverige. Då måste man sänka garden, släppa på prestigen och börja samarbeta. Det är kanske lätt att säga så här från soffan – att backa och ändra sig är inte lätt för någon – men visst har det gått för långt. Visst behöver vi en statsminister och en regering som glömmer det gamla och blickar mot det nya. Sverige, och världen, förändras varje dag, då måste politiken också göra det.