Välj en sida

Värt att leva ändå

 

Dramat som utspelar sig i svensk politik nu är bättre än någon författare kunnat hitta på. Just

som vi trodde att det äääääntligen var över, att fyra mittenpartier efter månader av turer fram och tillbaka kommit fram till en lösning, så dyker Svarte Petter upp. Ingen regering utan att Vänsterpartiet har fått säga sitt! Såklart. Vad trodde de andra, hur kunde de glömma den detaljen, att de ju är beroende av också det partiets godkännande? Det är ganska obegripligt när man tänker efter, att de inte förstod att det sätt de likställt SD och Vänsterpartiet på skulle kosta dem något.

 

När jag skriver dessa rader är det tidigt i veckan, men som det tycks kommer statsministeromröstning att ske på fredag och kanske har Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt då kommit överens. Hur det ska gå till utan att Centern och Liberalerna helt tappar ansiktena undrar man, men i svensk politik är ju allt numera möjligt. Gamla allianser bryts och nya uppstår. Och bryts igen! Tidningen Gränslöst tar inte politisk ställning, men en sak kan jag säga: Världen, tiden och människorna förändras, då måste politiken också göra det. Ut med det gamla, in med det nya – sättet att se på sin omgivning.

 

Det är en mörk tid på många sätt. I min familj sörjer vi älskade pappa, och i slutet av januari är det begravning. Det innebär mycket planering, men är också ett sätt att bearbeta det som hänt. Det är fortfarande overkligt för mig, att jag aldrig mer kommer att kunna prata med pappa. Aldrig mer lyssna på hans glada skatt eller fråga honom om råd. Kan inte förstå det ännu, att jag aldrig mer ska höra pappas röst. Jag har honom på bild i köksfönstret och jag pratar med honom på dagarna. Men att han inte längre svarar mig – hur lång tid tar det att riktigt förstå?

 

Ändå måste livet förstås gå vidare. Det blir sakta ljusare och varmare och snart lättare att leva igen. En sak pappa hade gillat är att jag så smått börjat träna på gymmet. Hittat ett bra i närheten av min nya bostad, där jag – som jag skrev till en kompis – varken är äldst, tyngst eller tröttast. Nästan det viktigaste av allt, att känna sig som en i gänget.

 

Så därför mina vänner – får vi till sist nu en ny regering och våren skyndar på ska väl livet snart bli värt att leva igen. Det måste man ju tro ändå!