Det blir ljusare

 

Det stora tröttheten. Det kanske inte är så konstigt att jag drabbats av den. Efter en jobbig höst, med flytt och sjukdomar, förlorade jag min pappa i julas. I fredags var det begravning och naturligtvis tar sådana händelser mycket på en. Jag känner mig så trött att jag vill sova ett år.

 

Men inte bara jag är trött. Jag hör det från många andra. Den här tiden på året, när skola och jobb tagit fart på nytt, när vinter och mörker dominerar sen länge, när pengarna är slut och det är en evighet till sommaren – då är man trött. I både kroppen och knoppen. Och själen. Den tror jag är allra tröttast när det gäller mig.

 

Men den hämtar sig väl. Det har den gjort förut. Får man bara vila och tänka på glada saker igen ska väl energin komma tillbaka. Kanske i takt med ljuset och värmen.

 

Vi har ändå en ny regering på plats! Peppar, peppar – är väl bäst att säga – men jag tycker det bådar gott. Familjeåterförening är bara en punkt som står högt på listan när Sverige nu ska bli mer medmänskligt. På riktigt tycks den nya regeringen sätta mjuka frågor högt på listan. Brott, straff, regler och krav var mest en massa snack för att locka väljare – nu gör de som de vill igen. Kanske en konstig metod, men just mig – och den här gången – passar det bra.

 

Det gäller att tänka på glada saker ja. Man väljer hur man vill se på livet sägs det – är glaset halvtomt eller halvfullt. Ibland gäller inte det, ibland bestämmer verkligheten hur tankarna går. När någon blir svårt sjuk eller till och med dör, då är inte glaset ens halvtomt för de flesta. Då är det tomt.

 

Men det fylls på igen. Och plötsligt är det fullt! Min pappa var en person som såg allting från den ljusa sidan. Det bästa sättet att sörja honom på är att försöka vara lik honom i det. Det hade han gillat. ”Det blir ljusare Anna”, hade han sagt, ”det är snart sommar igen. Ta på dig långkalsonger så länge!”