Något måste göras!

Ingen direkt nyhet, men man kan ändå inte låta bli att förvånas. Och förfäras. Psykisk ohälsa bland barn och unga skenar. På tio år har den ökat med över 100 procent. Den tiden i livet som ska vara den bästa, eller iallafall lugn och trygg och ligga till grund för ett bra liv, blir den sämsta. En tid när helt friska, kloka, söta och normala pojkar och flickor mår pyton. Så till den grad att de inte orkar gå till skolan eller umgås med nån, knappt gå upp ur sängen och i värsta fall inte ens vill leva. Självmordsfrekvensen går inte upp, den ligger på ungefär samma nivå, men allt fler – 100 procent fler – mår alltså väldigt dåligt. Och varför blir då frågan. Vad är det som har hänt sen till exempel jag var liten. Var väl ingen, eller iallafall inte alls många, som mådde psykiskt dåligt. Det fanns förstås några få som var utanför kompisgruppen, som stack ut och som nog kände sig illa till mods. Men att nästan hälften av alla mina vänner skulle ha känt sig likgiltiga, låga, ledsna, trötta på livet redan i 15-årsåldern – aldrig. Vi hade massor med energi, var fyllda av drömmar och planer och – om jag inte romantiserar för mycket nu – alltid ganska nöjda med våra liv.

Så är det inte nu. Nu är man inte nöjd trots att man har nästan allt. Det skylls på höga krav, på drömmar om perfektion, för många valmöjligheter, på sociala medier – där bara det vackra visas upp. Och det är klart, om en ung människa nånstans i Sverige på riktigt tror att hen borde leva ett liv som kändisarna i Stockholm med massor av pengar, jobb som artister och tusentals följare på Instagram – då blir hen olycklig. Att jämföra sig med det ojämförbara, försöka möjliggöra det omöjliga, och inte acceptera ett misslyckande, är inget bra. Det säger sig själv.

Något radikalt måste göras. Det måste satsas på terapeuter och psykologer och mycket stöd från vuxna hemma och i skolan, men det måste också göras något radikalt redan från början i barns liv. Något som får dem att bli nöjda med det de får och är och blir. För de duger ju så gott som alltid väldigt bra som de är. Det är inte svårare att klara av livet idag än det var förr. Det är tvärtom lättare nu än då. Vi borde vara lyckligare nu än då.

Min dotter sa något klokt i helgen, när jag gick ut på stan som jag var, klädd som jag ville och väl frågade om vägen eller ställde nån annan töntig fråga om något som nog var rätt uppenbart. ”Så skönt det ska bli att bli 50”, sa Klara, ”och inte bry sig längre, att bara få vara sig själv”. Ligger – tyvärr – väldigt mycket i det.